Kosmologi

Galaktisk parbildning
Lika delar materia
och antimateria

Planetbildning i en roterande skiva av stoft runt en nydanad sol, så menar vetenskapen att planeterna har blivit till. Men stämmer detta med verkligheten? Det finns allvarliga brister i den här modellen. Kanske anländer nya planeter från ett område långt utanför solcentrum.
 

Den klassiska modellen
 

Men om det kontraherande gasmolnet enbart frambringar solar, gasjättar eller dvärgstjärnor, då kvarstår fortfarande gåtan hur planeter uppstår. Det bör alltså finnas en annan process som är ansvarig för populationen av mindre planeter. För att kunna förstå den processen fullt ut behöver vi först titta lite mer på solens mekanik; hur solen faktiskt fungerar. Här är den etablerade teorin sannolikt korrekt. Väteatomer under tryck sammansmälter till deuterium och sedan till helium.

Det är emellertid inte i solens kärna som reaktionerna sker, även detta är en myt som kvarstår från klassisk astronomi. Det höga trycket och tätheten äger rum i fotosfären och kromosfären. I detta område astras energi genom fusion av väte till helium. Massreduktionen skapar ett överskott i energi som strålar ut och skapar koronans så klassiskt höga temperaturer. Effekten förstärks av att elektroner från Universum möter och reagerar med solvinden bestående av positiva protoner.
 

Solvinden och Oorts moln
 

Svällande planeter
 

Den ihåliga Jorden

Men om nu vår jord är ihålig och rymmer ett inre hav, borde vi då inte känna till det redan? Saken är lite känslig, av många orsaker. Det finns ganska starka indikationer på att den inre jorden redan är bebodd. Invånarna är mer högresta än vi och har en överlägsen teknologi. Vissa myndigheter på vår planet känner till detta men har valt att inte tillkännage saken. Som vanligt vill man inte att människan vet mer än absolut nödvändigt, det skulle kunna hota de styrandes maktpositioner. Att planeter är ihåliga och anländer utifrån anses vara "farlig kunskap", det omkullkastar vår rådande vetenskapsparadigm. Därför framställs vårt solsystem som statiskt, som ett oföränderligt system.

Den inre jorden är en oberoende livssfär med en lysande sol som tyngdlöst svävar i centrum av planeten. Även här finns hav och landområden. Man får utgå från att även moln bildas ur kondens och att regn faller ner och bevattnar växligheten. På grund av en högre koldioxidhalt i atmosfären blir växter, djur och människor storvuxna (här existerar inga pseudo-debatter huruvida koldioxid förstör miljön eller ej). Men den inre jorden tillhör en annan kategori vad gäller livsområden och invånarna håller hårt på protokollet; man tillåts inte fritt röra sig mellan den inre och den yttre jorden. Endast i undantagsfall har enstaka människor fått tillåtelse att byta ut sin uppehållsort.

Andra konsekvenser

De befintliga tidsramarna vad gäller jordens och solsystemets ålder är av allt att döma gripna helt ur luften, dvs rena "hittepå-historier". Det talas om en ålder av vårt solsystem av ca. 4,5 miljarder år (baserat på vad då?) Vetenskapen bollar med miljoner och miljarder år hit och dit men att när det gäller att presentera trovärdiga konkreta teorier om åldersberäkning så blir det väldigt knappt med bevisningen. Alternativet är dock inte bibliska evolutionsteorier som istället är löjeväckande unga, i storleksordningen 6000 år för hela skapelsen. Det är extremt svårt att fastställa en rimlig ålder på vårt solsystem. Det vi kan konstatera är att banbrytande händelser äger rum hela tiden.

Det är egentligen ingen skillnad på etablerade planeter och inkommande större kometer. Det som kännetecknas som kometegenskaper är en lysande koma, en lysande svans och ibland en lysande "spik" i rörelseriktningen. Allt detta är exempel på plasmaegenskaper hos rymdobjekt som bryter elektriska barriärer i rummet. En stationär planet i en stabil bana runt solen befinner sig hela tiden i en och samma "laddningszon". Ett inkommande objekt däremot har en mycket utdragen orbital, därigenom kommer den att elektriskt ladda ur sig gentemot solvinden. Resultatet blir en lysande koma och en svans av elektriskt laddade partiklar. Planeten Venus var ursprungligen en komet.


Planeter ur gasjättar

Det finns faktiskt alternativ till planetbildning i ett solsystem. Detta är när större stjärnor eller gasjättar "kalvar av sig" och ger ifrån sig massa som sedan bildar planeter. Planeten Venus är ett bra exempel. Mytologin berättar att Venus föddes ur "Zeus huvud", vilket låter tämligen absurt. Men när man beaktar att Zeus är densamma som gasplaneten Jupiter så blir det mindre ologiskt. Ett större objekt (en stjärna) lär ha passerat nära Jupiter. Ingen kollision har ägt rum men endast ur dragningskraften mellan objekten har en portion av Jupiter slitits loss. Muntlig tradition talar om att Venus drog omkring i solsystemet som en rasande komet. Vid ett tillfälle kom Venus farligt nära planeten Mars. Konsekvensen blev att Mars erhöll ett långt ärr på ytan från en urladdning av elektrisk plasma. Dessutom drog Venus med sig stora delar av Mars atmosfär och oceaner.

Planeten Venus etablerade sig så småningom och erhöll den stabila omloppsbana den har idag. Mars gick från att ha varit en vattenplanet till att bli en mer ökenbetonad planet. Även planeten Mars kan ha varit en produkt av Jupiters massa. Vårt solsystem är inte monetärt, det är binärt. I omloppsbana kring solen rör sig en mindre känd stjärna; Nibiru. Den är oftast mörklagd men har spelat en stor roll i produktionen av nya himlakroppar. Jupiter var tidigare en fullskalig stjärna, en lysande gul sol. Men Nibiru, en mycket massiv stjärna, gjorde så att Jupiter delade sig i två; i en mindre gul sol (vår egen) och den nu mer blygsamma Jupiter. Det kan låta otroligt, men även Saturnus tros vara en produkt av Nibirus tidigare passage av vårt solsystem: Saturnus, Venus, Mars och troligen någon måne. Tidiga Jupiter (UR-BAR-RA) måste ha varit en gigantisk sol.

 

◄ Tillbaka