Huvudmeny

Intuition och vetenskap ses i allmänhet som väsensskilda företeelser utan någon som
helst beröringspunkt. Det är två skolor som ofta hamnar i direkt konfrontation med varandra. Jag ska helt kort redogöra för hur jag ser på det här onaturliga problemet.


Den rådande normen

I synnerhet i västerlandet är vetenskapen det allenarådande rättesnöret för allt som anses sant, legitimt och värdefullt. Men Universum kan, per definition, inte enbart vara uppbyggt av konkreta och otvetydiga begrepp. Förekomsten av det påtagliga gör att det obestämbara ger sig tillkänna. Att vetenskapen utgör normen för vårt samhälle hänger troligen samman med det patriarkala styret. Mannens särställning har länge ”suttit i väggarna”men nu förändras bilden. Utvecklingen går långsamt men outtröttligt mot ett verkligt jämlikt samhälle där båda könen kompletterar varandra istället för att ”i lönndom” föra krig mot varandra. En ny samvaro väntar oss.
 

Det medvetna fältet

Människor som arbetar med intuitiva frågor får ofta höra: ”du är inte vetenskaplig”, vilket i klartext betyder att de anses ”oseriösa”. Naturligtvis är intuitiv kunskap minst lika seriös som vetenskapen men den använder inte det traditionella begreppssystemet. Vi står här inför en paradox; intuition och vetenskap måste kunna interagera men samtidigt kan de endast använda sina respektive språk. Det är med andra ord meningslöst att försöka göra vetenskapliga mätningar av det intuitiva området. Intuitionen är ett medvetet fält som undflyr alla försök till analyser. Resultaten som ändå ges blir meningslösa eller redovisar resultat som överensstämmer med slumpen.

Sammanfattningsvis kan man säga; ”intuitiv information bör ifrågasättas men kan aldrig mätas, vägas eller på annat sätt testas med vetenskapliga metoder”. Lika misslyckat är att låta intuitionen intränga på vetenskapens område. Varför skapa sig en intuitiv bild av något som det är teoretiskt och praktiskt möjligt att testa genom ett experiment? Enligt den utgångspunkten är vetenskapen grunden, när all konkret forskning är uttömd kommer intuitionen in. Därmed inte sagt att intuitionen måste vänta tills vetenskapen är klar (vilket den ju aldrig blir). Intuition och vetenskap måste komplettera varandra och ge varandra impulser, då kommer vi sanningen nära.
 

En andlig verklighet

Det finns en andlig dimension som är fullt verklig men inte mätbar (med fysiska mått). Denna tillvaro består av partiklar och energier som vetenskapen ännu inte upptäckt (och kanske aldrig kommer att upptäcka). Vägen till att ändå synliggöra den andliga dimensionen måste gå genom intuition. Det är redan så inom partikelfysiken att konkreta experiment spelat ut sin roll. Föremålen som observeras är nu så små att de infallande bestrålande partiklarna (elektroner, fotoner) oundvikligen påverkar mätresultatet. Den sista barriären för att fullt ut förstå materiens egenskaper och lagar behöver därför ske på teoretisk väg (och där kommer intuitionen in).

Forskare kan skjuta med sina partikelacceleratorer tills rören blir vitglödgade, astronomer kan bygga teleskop större än vårt solsystem. Vägen till den slutgiltiga förståelsen av Kosmos måste till syvende och sist inbegripa intuitiva tillvägagångssätt. Vetenskapen har målat in sig i ett hörn och det har gått prestige i forskningen. Även om en idé är aldrig så tokig anser man sig behöva hålla fast vid den av princip (vetenskapen får inte ha fel). Jag tänker osökt på den totalt vettlösa idén om Big Bang, som länge hållit sig kvar med näbbar och klor. Detta trots flera rapporter som tyder på att rödförskjutningen av stjärnor kan ha andra orsaker än att de avlägsnar sig.
 

Expertsamhället

En mycket påtaglig fara med det vetenskapliga systemet är att det premierar etablerandet av ”experter” inom vissa områden. Men en expert som vet mycket om en speciell företeelse måste ju rimligtvis vara mindre kunnig, kanske rent av ignorant, på andra områden. Om denne person således inte har helhetsbilden klar för sig, kan han då med rätta säga sig vara expert? Vi står inför en ny paradox: Vad har vi för glädje av ”fackidioter” som vet allt om sin egen nisch men som inte kan förmedla kunskapen, eftersom de inte förmår relatera till samhället i stort?

Min uppfattning är att expertsamhället är ett uttryck för en kraftig obalans i den intuitiva och vetenskapliga vågskålen. Om intuitionen får tillbaka sin rättmätiga ställning kommer experternas (skräck)välde till slut att upphöra. När människor vet lite om det mesta (och mycket om ingenting) blir samhället balanserat och harmoniskt. Experter kan säkert fylla en funktion men förutsättningen är då att de kombinerar sin kunskap med en ansenlig portion ödmjukhet. Universum är ett stort och mycket avancerat system. Vem kan säga sig helt förstå detta väsen?


 

◄ Tillbaka