Partikelfysik

Gravitationen har förundrat och inspirerat människor i alla tider. Tack vare Isaac Newton och Albert Einstein har vi idag omfattande kunskaper om dess verkningar. Emellertid har vissa grundläggande fakta förblivit okända. Dags nu att lägga sista biten på plats.

 

Grundförutsättningar

Tomrummet (vakuum) är inte tomt, det är uppbyggt av fundamentala sfäriska enheter som jag väljer att kalla "nol". Avsaknaden av nol inom ett område benämns "nil". Universum, som har en oändlig utsträckning, genomsyras av nol och nil i alla riktningar. Nol fördelar sig även i ett geometriskt mönster som kännetecknas av ett "normaltillstånd" (där varje nol i genomsnitt befinner sig på fem noldiametrars avstånd från varandra). I rummets normaltillstånd har tid och rörelse maximal hastighet.

Tiden är alltså ett mått på tomrummets aktuella tillstånd. Rörelsen, exempelvis en ljusvåg, har störst hastighet i rummets normaltillstånd. När rummets ”densitet” ökar respektive minskar och nol trängs ihop eller skingras inom ett område minskar rörelsens hastighet proportionellt. Rent teoretiskt kan tiden (lokalt) stå stilla. Transversella ljusvågor använder vakuum som medium men där flödar även longitudinella vågor som jag väljer att kalla "G-vågor".
 

Gravitationsvågor

Universum genomströmmas av gravitationsvågor (G-vågor) som kommer från alla riktningar i ett jämnt flöde. Vågorna är longitudinella och kan liknas vid ljud- eller tryckvågor men istället för att svänga i fysiska medier utbreder de sig i vakuum. Vi talar här inte om de tänkta fluktuationerna i rumtiden som antas uppstå när exempelvis en stjärna bryter ut i en supernova. Den här artikeln handlar om de ständigt närvarande G-vågorna som förmedlar tyngdkraftens verkningar. Skälet till att vi inte har registrerat några G-vågor med mätinstrument är att vågorna konstant färdas snabbare än ljushastigheten! G-vågor antas i själva verket röra sig mångfalt snabbare än ljuset, i ett kosmiskt sammanhang är ljushastigheten en långsam energiform.

G-vågorna i Universum bildar dessutom sju olika frekvensområden som motsvarar olika existensnivåer. Räknat nerifrån är dessa nivåer; partikelnivån, cellnivån, människonivån, planet/sol-nivån, galaxnivån, galaxhopnivån samt hyperrymdnivån (den sistnämnda är en alltigenom förandligad existens). Det frekvensområde vi vanligen förknippar med gravitation finner vi på den nivå som kallas planet/sol-nivån.
 

Man kan indirekt påvisa G-vågor genom att studera interferensmönstret som uppstår nära ytan av olika kroppar. Alla G-vågor bildar stående vågor när de reflekteras mot en yta. Ljuspartiklar skapar därvid en bild av ett i vanliga fall osynligt gravitationsmönster. Sänder man ljus genom en spalt uppstår samma fenomen. På grund av ljusets våglängd kan dessa mönster endast urskiljas i frekvensområdet på människonivån. En bild framställd genom den s.k. "Camera Obscura-tekniken" är möjlig just på grund av stående G-vågor. G-vågorna bildar en naturlig lins vid hålet i spalten.

Tyngdkraften
 

Varför dras då två kroppar i rummet till varandra? Bilden till höger har förenklats så att endast två riktningar av Universums G-vågor återstår, vågor faller in från höger och från vänster. Kropparna är stationära i förhållande till varandra. Vi ser nu att båda kroppar upplever en minskning av vågintensiteten i riktning mot den andra.

Kropparna, exempelvis två planeter, är så att säga halvtransparanta gentemot gravitationen. En del av vågorna passerar genom kropparna medan andra reflekteras. Följden blir att de kommer i varandras ”skugga” och att de inkommande G-vågorna förlorar i intensitet i mellanrummet mellan kropparna. För att kompensera förlusten av energi och åter uppnå ”tryckbalans” kommer kropparna börja röra sig (falla) i riktning mot varandra. Hastigheten hos varje kropp ökar så länge obalansen kvarstår och därigenom uppkommer den karakteristiska accelerationskonstanten.
 

Kroppar i gravitationsfält
 

Bilden till höger är en illustration av en stationär kropp i ett gravitationsfält, dock inte en planet som månen eftersom den senare balanseras av den utåtriktade centrifugalkraften. Vi får i stället tänka oss en kula upphängd i ett snöre i taket. G-vågorna ovanifrån (från rymden) har då en högre intensitet än de som passerar igenom jordklotet och anländer underifrån. Resultatet blir att våglängden trycks ihop ovanpå kroppen och dras ut under densamma.

I nästa sekvens har vi ”klippt av snöret” och kulan faller nu fritt. Vi ser att vågfrekvensen har ändrat sig men att kroppen fortfarande påverkas av en kraft. Kroppen kommer nu att accelerera i sitt fall ända till dess den bromsas in. Om man bortser från luftmotståndet och de praktiska svårigheterna i att kunna falla obehindrat, kommer kroppen fortsätta att öka sin fart till dess jämvikt uppnås. Detta innebär att även ljusvallen (ljusets hastighet i vakuum) måste passeras.

Likformig rörelse
 

Bilden till höger visar en kropp som rör sig i jämn hastighet, opåverkad av gravitation. Som synes är vågfrekvensen ändå förändrad, kroppens egen rörelse påverkar frekvensen. Men G-vågor färdas ofattbart snabbt, effekten är liten vid lägre hastigheter. En kropp i rymden som befinner sig i likformig rörelse kommer de facto att bromsas in, inflytandet är emellertid minimalt.

Acceleration
 

En kropp som kontinuerligt ökar sin hastighet får en starkt förändrad vågfrekvens. Vi kan här tydligt se att accelerationen ”härmar” en stationär kropp i ett gravitationsfält vilket förklarar att Albert Einstein gjorde denna liknelse. Eftersom kroppens hastighet hela tiden ökar så innebär det att upphinnande G-vågor "dras isär", våglängden i riktning bakåt ökar.

Om rödförskjutning

En ljuspartikel (foton) rör sig betydligt snabbare än vad kroppar och partiklar gör. Man borde följaktligen kunna spåra en energiförlust hos fotonen som en följd av interaktionen med Universums G-vågor. En indikation på detta är den rödförskjutning som uppmätts hos ljuset från avlägsna objekt. Fotonen har emellertid en dipolnatur som möjligen kan reducera effekten.
 

Den enskilda ljuspartikeln uppvisar såväl ett positivt som ett negativt elektriskt fält i rörelseriktningen. De inkommande G-vågorna utsläcks därför i ett område framför och bakom fotonen. Fotonen upplever inget eller mycket lite motstånd. Det lilla motstånd som kvarstår kan vara den faktor som orsakar att ljuspartiklars våglängd ”tänjs ut” över lång tid och långa avstånd.

En faktor som kan bidra till rödförskjutningen, eller utgöra en alternativ förklaringsmodell, är den solvind som utgår från alla stjärnor. De laddade protonerna i solvinden skapar ett elektriskt fält runt stjärnorna i en galax. Det är inte otänkbart att fotonen i sin rörelse genom detta fält kontinuerligt förlorar energi från en av sina poler. Den andra polen gör sig då av med motsvarande energi för att kompensera bortfallet och bevara jämvikten.
 

Själens utstrålning
 

Varifrån kommer alla G-vågor, har de alltid funnits? Detta är gravitationens andliga sida, vågorna skapas och utsläcks i ett evigt kretslopp. G-vågorna utsänds från själskärnan, ett obetydligt svart hål i centrum av alla väsens gestaltning. Den del av en våg som möter en själskärna utsläcks där och försvinner. Själskärnan finns hos alla väsen, ett väsen är varje enhet som kan beskrivas. Allt som existerar har en själ och själen varsebliver världen.

De utsända G-vågorna har störst intensitet närmast det svarta hålet. På ett visst avstånd smälter de in i ”bruset”av övriga vågor från Universum. Detta avstånd avgör räckvidden för själsauran, som omger den fysiska eller andliga gestaltningen. G-vågorna är en i högsta grad medveten energiform och den låter sig enbart styras när intensionerna är av en balanserad och harmlös natur. Varje civilisation i Kosmos som uppnått en tillräckligt hög grad av utveckling kan såväl utvinna som omvandla gravitationsvågorna och erhålla en fri och outtömlig energiform.
 

Begreppet livsenergi

Naturfolk, av olika kulturer och ursprung, har i alla tider känt till att det finns en fundamental livsenergi som strömmar genom naturen. Energin är känd under namn som; Chi, Ki, Pneuma, Prana, Mana etc. Alla dessa begrepp är uttryck för en och samma princip, en grundenergi som utgår från Universums evigt flödande G-vågor. Ibland så talar man om vågformen i sig för att särskija den från rörelsen av tomrummets enheter, nol och nil. De senare beskriver ibland en virvelformad rörelse i vakuum; fysiker talar om partiklars "spinn" men känner inte orsaken.

När G-vågor flödar in mot jorden, vår planet, så studsar de delvis tillbaka. Detta "eko" orsakar, som vi nämnt, en slags interferens; vågorna släcker respektive förstärker varandra och det uppstår ett intrikat energimönster. I likhet med människans chakrapunkter och meridianer så bildar även jordklotet "energivägar och fokuspunkter" på bestämda platser. Initierade personer känner dessa som "Ley Lines". På svenska talar man om "jordstrålning", vilken indelas i Curry- resp. Hartmanlinjer. Vetenskapen borde vända om och ta det här fenomenet på större allvar.

◄ Tillbaka